Men Greer Jarretts forskningsresor har inte varit ofarliga. När seglet kollapsade utanför Norges kust fick besättningen improvisera för att rädda sig ur sjönöd. 

– Kylan i Lofoten var utmanande. Händerna tog stryk. Där och då insåg jag hur avgörande det är att ha en bra besättning, säger Greer Jarrett, doktorand i arkeologi vid Lunds universitet.

Första turen med segelbåten – en öppen, klinkbyggd träbåt som liknar båtarna som användes på Vikingatiden (800 – 1050 e.Kr) – gick tur och retur från Trondheim upp till polcirkeln år 2022. 

Sedan dess har Jarrett och hans team seglat över 5 000 km i vikingarnas farleder. Hans forskningsresultat visar att vikingarnas troliga rutter ligger längre ut från land än man tidigare trott. 

– Jag kan visa att den här typen av båt seglar bra på öppet vatten, under tuffa förhållanden. Men att navigera nära land och i fjordarna innebär ibland lika stora utmaningar, men som inte är lika uppenbara. Till exempel undervattensströmmar och katabatiska vindar som blåser ner från bergssluttningarna.  

Intervjuat norska sjömän

Jarrett har även testat båtens kapacitet på öppet hav och har seglat både på Kattegatt och på Östersjön. Trots att båtarna saknar djupgående köl är de, enligt Jarrett, förvånansvärt stabila. 

I en tidigare publicerad artikel (Ruiz-Puerta et a.) har Jarrett och hans forskarkollegor visat att det under medeltiden var möjligt för grönlandsbor att, på jakt efter valrossbetar, ta sig till avlägsna delar av Arktis med den här typen av båtar.   

För att identifiera specifika vikingarutter har Jarrett även intervjuat seglare och fiskare om vilka rutter som traditionellt användes på 1800-talet och i början av 1900-talet, då segelbåtar utan motor fortfarande var vanliga i Norge. 

– Jag använde erfarenheterna från mina egna resor och den traditionella kunskapen från sjömännen i rekonstruktionen av möjliga seglingsrutter från vikingatiden.

Vikingarna navigerade med hjälp av berättelser

Vikingarna navigerade inte efter kartor, kompass eller sextant. De använde istället "mentala kartor" där minnen och erfarenheter spelade en avgörande roll. Och de använde myter som var kopplade till olika landmärken längs kusterna. 

– Det finns exempelvis vikingaberättelser om Kullaberg i Sverige och berget Torghatten och öarna Hestmona och Skrova längs norska kusten. Berättelser som beskriver vilka svårigheter som lurar i vattnet nedanför berget.

Dessa bevarade myter är de sista resterna av vad som måste ha varit ett landskap genomsyrat av berättelser. Jarrett kallar det för ett ”Maritime Cultural Mindscape”. 

Små kobbar, skär och grund ingick alla i en väv av berättelser, som hjälpte vikingarna att navigera i landskapet. Berättelser som fördes vidare genom generationer av sjömän. 

Identifierat möjliga vikingahamnar

Genom en kombination av direkt erfarenhet av båtarnas egenskaper, och digital rekonstruktion av hur landskapet såg ut på Vikingatiden, har Jarrett i sin senaste publikation pekat ut fyra möjliga vikingahamnar längs norska kusten.

Platserna för dessa hamnar (Jarret kallar dem ”havens” på engelska) ligger längre ut i havsbandet än de stora hamnar, och maktcentra, som man hittills har känt till.

– Med den här typen av båtar måste det vara enkelt att komma in och ut från hamnen i alla möjliga vindförhållanden. Det måste finnas flera vägar in och ut. Grunda vikar är inget problem på grund av båtarnas form. Men däremot är det besvärligt att ta sig långt in i de smala fjordarna. De är svårt att segla mot vinden med ett råsegel, och båtarna är känsliga för katabatiska vindar.

Jarretts hypotes är att det under Vikingatiden kryllade av dessa små, lättillgängliga, hamnar där sjömännen kunde pausa, vila, och träffa andra sjöfarare. 

– Ofta känner vi bara till start- och slutpunkterna för den handel som pågick under Vikingatiden. Stora hamnar som Bergen och Trondheim i Norge, Ribe i Danmark, och Dublin på Irland. Det jag intresserar mig för är vad som hände på resorna mellan dessa stora handelsnoder. Min hypotes är att detta decentraliserade nätverk av hamnar, belägna på små öar och halvöar, varit centrala för att göra handeln effektiv under vikingatiden.  

Lagade seglet med åror

Jarretts forskningsresor har bjudit på dramatik. På väg tillbaka från Lofoten i maj 2022 brast rån (stången) som höll upp storseglet när de befann sig mitt i Vestfjorden. När olyckan hände var de 25 km ut till havs.

– Vi var tvungna att binda ihop två åror för att hålla seglet. Och hoppas att det skulle hålla. Vi kom säkert tillbaka till hamnen, men fick sedan vänta där i två dagar innan vi kunde segla igen eftersom båten behövde repareras. 

På en annan tur kom plötsligt en vikval upp till ytan och slog med sina stora stjärtfena bara några meter från båten.

Jarrets äventyr har också gjort det tydligt hur viktigt relationer måste varit under Vikingarnas seglatser. 

– Du måste ha en båt som håller för alla möjliga väderförhållanden. Men om du inte har en besättning som kan samarbeta och stå ut med varandra under långa perioder, då är du rökt.