Så påverkades samhällena efter ett av jordens största vulkanutbrott

Av Lotte Billing - Publicerad den 16 oktober 2026
Foto av ett vulkanutbrott
Foto: Carlos/Pexels

En ny internationell studie som leds av Lunds universitet undersöker hur befolkningsstorleken utvecklades efter vulkanutbrottet vid Kikai-Akahoya i det förhistoriska Japan. Resultaten ger en mer komplex bild än vad man tidigare trott.

Utbrottet vid Kikai-Akahoya inträffade i Japan under Jomonepoken för cirka 7 300 år sedan, då människorna levde i samhällen som jägare och samlare.

– Utbrottet måste ha varit förödande, havsbottnen exploderade utan någon större förvarning. De japanska öarna drabbades av kraftiga jordbävningar och enorma tsunamier, och täckte sedan landskapet med flera meter vulkanaska, säger huvudförfattaren Peter Jordan, professor i arkeologi vid Lunds universitet.

Konsekvenserna av utbrottet har diskuterats flitigt bland arkeologer. Vissa hävdar att det var en ”apokalyps” där allt mänskligt liv plötsligt upphörde närmast epicentret, medan andra menar att den lokala befolkningen överlevde, till och med i områden ganska nära utbrottet.

Forskargruppen fann att båda dessa scenarier – total kollaps eller kontinuitet – är alltför förenklade.

Å ena sidan minskade befolkningen, eftersom ekosystemen drabbades och områdena blev obeboeliga. Å andra sidan fann forskarna bevis för att människorna faktiskt visade sig vara uppfinningsrika inför de svåra omständigheterna. I vissa fall ökade befolkningen till och med under tiden efter utbrottet.

Överleva och anpassa sig efter en katastrof

– Katastrofen ledde till stora förluster av människoliv. De överlevande migrerade dock, knöt nya sociala band, utvecklade nya ekonomiska system och verkar ha hittat kreativa sätt att överleva och senare blomstra under de nya förhållandena efter katastrofen, säger huvudförfattaren Enrico Crema, professor vid Cambridge University.

Enligt Peter Jordan visar forskningen hur oförutsägbara och komplexa efterverkningarna av en stor katastrof kan vara.

– Denna studie bidrar till en djupare förståelse av de olika sätt på vilka kulturer och samhällen hanterar plötsliga chocker och katastrofer. Även i de mest hopplösa situationerna har överlevande och samhällen valmöjligheter, hur begränsade de än må vara: de måste agera och fatta beslut, de måste anpassa sig, samarbeta och hitta nya kontakter och sociala nätverk, säger han.

Befolkningsmönster som identifierats i studien:

  • Jomon-samlarbefolkningen var redan på tillbakagång i södra Kyushu långt före vulkanutbrottet, och katastrofen drabbade därför en region som redan var glest befolkad och endast besöktes av mycket rörliga grupper.
  • Befolkningen växte i norra Kyushu och denna befolkningsökning fortsatte faktiskt ända genom katastrofen och dess efterverkningar, trots de omfattande och bestående skadorna på ekosystemen. Författarna föreslår att denna motståndskraftiga tillväxttrend kan vara ett resultat av att ”flyktingar” flyttade bort från de värst drabbade områdena omedelbart efter katastrofen.
  • Överlevande från inlandet verkar ha flyttat och samlats längs de norra kusterna, där de marina ekosystemen snabbt återhämtade sig. Befolkningsökningen kan ha påskyndats av nya former av anpassning inriktade på att utnyttja havets resurser.
  • De mer avlägset belägna områdena i Japan hade upplevt befolkningsökning före vulkanutbrottet, men upplevde demografisk stagnation eller till och med nedgång efter katastrofen. Dessa långtgående effekter har aldrig tidigare identifierats och kan ha samband med de kortsiktiga klimatförändringar som utlöses av vulkanutbrottet, eller med den katastrofala tandförslitningen hos hjortar och vildsvin som Jomon-folket var beroende av för sin livsmedelsförsörjning (möjligen en följd av att djuren betade i askbelagda landskap), eller med en rad andra vulkaniska effekter på människors hälsa och välbefinnande.

Vetenskaplig publikation

Länk till artikel i Science Advances:

Divergent Demographic Responses to the Kikai-Akahoya Volcanic Catastrophe in Mid-Holocene Japan